"Mitt liv"
Jag ser inte ljuset.
Jag känner inte värmen.
Det enda jag ser är strålkastaren som borde vara den bländande solen.
Det enda jag känner är publikens närvarande.
Jag hör falska applåder som får mitt huvud att skrika av smärta.
Allt är bara skådespel.
Vilken är min roll?
Är jag offret, eller den onda skurken?
Alla känner sig som offret, alla känner nån gång smärtan som orsakars av andra människor.
Men jag spelar inte offret, jag spelar inte skurken.
Jag spelar den lycklige, som innerst inne känner all denna smärta, men vill inte visa den.
Applåderna tar aldrig slut.
Jag kan fortfarande se publikens leende, men deras tankar är annorlunda.
Jag borde inte få applåder.
Om jag hade spelat min riktiga roll skulle jag inte behöva känna denna smärta i huvudet.
Jag borde känna smärtan av dom hårda tomaterna som med glädje slängs på mig.
Jag borde känna tomaterna spricka precis när dom nuddar min hud.
Men dom kommer aldrig.
Applåderna dör ut, men ljuden tar aldrig slut.
Jag hör dom prata bakom min egna rygg när jag kliver av scenen.
Det här är inget skådespel.
Det här är ingen teater.
Det här är mitt liv.
Av: Malin Söderback - 3/6 2008
